Via Otänkvärt hittade jag detta inlägg på PrettyInPink-bloggen:
”Idag är ingen bra dag alls. Inombords har jag sprängts i bitar av ständigt illamående. Jag kan bli så trött på att må dåligt ibland. Nu är det ändå så mycket bättre än om man jämför med några år tillbaka. Depressionen är en del av mej, en väldigt liten del, men dock en del som jag vill skriva om eftersom jag tycker det är viktigt att ta upp. Många av er känner till vad det handlar om, alldeles för många tyvärr. Resten av er tror er veta, eller försöker förstå, men det är konstigt, jag vet det. Jag minns att jag tyckte det var så skönt att få en titel på vad jag kände. För 8 år sedan fick jag min första panikångestattack och jag har aldrig kännt mej så rädd i hela mitt liv. Ett år senare började jag träffa en psykolog en gång i veckan. Jag gick där ett år innan jag började med antidepprisiva. Alla har olika åsikter om antidepprisiva, och det är en helt annan historia än den här, men jag kan bara säga att utan min psykolog och de antidepprissiva så vet jag inte hur jag hade mått idag. Jag ser en depression som vilken sjukdom som helst egentligen, jag tycker inte det är konstigare än så. Men jag förstår ju också att det kan verka skumt. En människa med ett brutet ben är en sak, det går att ta på, men en människa med depression, vad handlar det om egentligen? Jag kan bara utgå från mej själv såklart. Den fysiska delen handlar om att jag har brist på serotonin i hjärnan, därför äter jag antidepprisiva. Den psykiska delen handlar (för min del) om att i perioder ha känslan av att allt känns meningslöst, jag känner mej värdelös, jag har otroligt höga krav på mej själv som jag mår väldigt dåligt över om jag inte uppnår. Nu känner jag såklart inte såhär hela tiden. De här tankarna & känslorna kommer oftast när jag är nere på botten. Men när jag mådde som sämst, kände jag såhär varje dag. När jag gick hos min psykolog använde vi kognetiv beteende terapi. Det är otroligt intressant. Man ser framåt istället för bakåt och arbetar med nuet. Man sätter upp små mål för sej själv som man försöker uppnå. Det kan vara allt från att gå upp på morgonen till att ringa ett samtal. Det verkar konstigt att vardagliga saker kan vara så tunga, jag vet, men när man är deprimerad så känns allt meningslöst och man ser ingen mening med att gå ner till Ica och handla, svara när det ringer eller gå och träna.
Jag lärde mej otroligt mycket under den tiden och använder än idag det tankesätt som jag gjorde då.
Mina föräldrar har stöttat mej och hjälpt mej väldigt mycket trots att de inte alltid har förståt hur & varför jag mått så dåligt. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som alltid finns där för mej, älskar mej och ställer upp till 110%. Jag har också haft turen och haft underbara vänner (& pojkvänner) som inte heller alltid har förståt men som har varit där för mej. Anna ställde upp otroligt mycket när jag var nere som mest & det värdesätter jag enormt. ”I nöden prövas vännen” sägs det, och det märktes. Man kan inte hjälpa att man blir deprimerad, det kan hända vem som helst, när som helst i livet.
Jag är väldigt stolt över mej själv. Jag är inte helt fri från min depression men jag har kommit en lång bit på vägen. Tack vare mej själv faktiskt. Jag tycker att jag är en grym tjej som är väldigt omtänksam om alla jag känner & inte känner. Jag kommer aldrig låta min depression stoppa mej, tvärtom försöker jag vända det till något positivt. Om jag skriver att det är en prövning så kanske det låter flummigt, men det är precis vad jag tror att det är. Och jag har varit stark nog att klara av den. Och till er som lider av en depression och panikångest, det här var till er.”
Sååååå himla bra skrivet!!!
Bland mina gamla blogginlägg hittade jag följande text, som jag skrev den 6 oktober 2003:
”Det jobbigaste med dessa ständiga bakslag är skuldkänslorna. Inbillar mig att alla i min omgivning suckar åt mig och tycker jag är jättejobbig.
”Nu igen, ska hon aldrig bli bättre. Nu får hon väl ändå ta och ge sig.”
Det är naturligtvis ingen som säger så åt mig, i alla fall inte i min närmaste krets. Men när jag mår så dåligt så övertolkar jag varenda blick och andetag. Däremot kan jag få höra liknande kommentarer om jag möter bekanta som jag inte har träffat på länge. Om det är någon som jag inte har mött på flera år, som inte vet att jag är sjukskriven, så brukar reaktionen bli: Är DU deprimerad ? (För jag som alltid är så glad kan ju inte bli sjukligt ledsen.) Varför då? Är du utbränd p.g.a jobbet? (För det är ju bara för att man har haft för mycket att göra på jobbet som man blir utbränd, tydligen.)
Personer som vet hur länge jag har varit sjukskriven brukar undra när jag tänker börja jobba igen? Är det inte dags att tänka på det snart?
Det är inte lätt att hela tiden behöva försvara hur man mår. Att terapin för min del är lika ansträngande som ett heltidsjobb, om inte mer. Att mitt självförtroende är så kaputt att vissa dagar klarar jag inte ens av att bestämma vad jag ska ha på mig för kläder.
Läste någon gång för länge sedan en liknelse att det var lika logiskt att be en deprimerad person att rycka upp sig, som att be en person med brutet ben att springa ett tävlingslopp. Skillnaden är naturligtvis att om benet är brutet så har man ett gips som ”bevis”.
Kanske är det så att vi med själsliga och mentala problem borde ha ett speciellt plåster i pannan. Eller kanske ännu bättre, ett stort gipsbandage runt huvudet. Ett tydligt ”bevis” på att vi inte mår bra.
Hm… det kanske är en idé värd att jobba vidare på. Nästa gång någon frågar vad jag gör nu för tiden kan jag svara att jag håller på att utveckla ett ”känslomässigt bandage” eller ett ”depp-plåster”. 
Vad tror ni om den lösningen på problemet?”
Fick sätta på ugnen i stället och nu har jag 18 Nuggets-bitar i en bytta i kylskåpet. 
